Då giraffens föda utgörs endast av blad, löv och knoppar, trots att det är den största idisslaren som lever idag, har dess anatomi genomgått en serie av anpassningar för att kunna överleva på denna föda. Till det yttre har den under evolutionens gång utvecklat en otrolig längd som gör att den når långt upp över alla andra idisslare, och till det inre har dess mag-tarmsystem anpassat sig efter födans egenskaper. Giraffens huvud har en avlång form och behåring på läpparna som ska skydda den från trädens stickiga försvar, en tunga som kan bli upp till en halvmeter lång, och tuggmuskler som har anpassats till den relativt lättuggade maten. Förmagarna har i sin tur minskat i storlek och kraft och fått ett anpassat utseende och utbredning på dess papiller, och tarmen har en liten ratio tunn/tjocktarm. Giraffens cirkulation har fått anpassa sig till stora höjdskillnader, då giraffen kan sträcka sig upp till ett träd och bli mer än fyra meter lång, men i nästa stund böja sig ner för att dricka vatten på marknivå. Som följd av dess längd har dräktiga och lakterande honor, samt växande ungdjur, en väldigt hög kalcium- och fosfatomsättning i kroppen och kan därför lida brist på dessa mineraler. Den drivande kraften bakom giraffens längdutveckling har länge sagts vara övertaget den ger vid födosök, men det finns även en annan teori som baserar sig på att den drivits av sexuell evolution..

Anestesi på giraff är komplicerat och dödsfall i samband med komplikationer kring sövning är rapporterad till ca 10 %. På grund av giraffens kroppsstorlek och säregna anatomi är sövning på dessa djur därför en stor utmaning. Förberedelser inför immobilisering, underhållet av sövningen och uppvaknandet efter sövning skiljer sig åt mellan vilda giraffer och de i fångenskap. I det vilda är kontrollen av miljö, dos och sövningsförlopp avsevärt mindre. Foder och vätskeintaget kan inte övervakas hos vilda djur och deras vikt och hälsostatus kan inte heller bedömas på samma sätt som hos djur som lever i fångenskap. Immobilisering och inledande sedering leder till att giraffen lägger sig ned.

Giraffer är svåra att utfodra i djurparker på grund av att de i det vilda mestadels äter löv som kan vara svårt att få tag på i kallare länder. Löven de äter kommer dessutom från acaciaträd som är väldigt taggiga, för att kunna äta mat från dessa träd behöver girafferna använda sin långa och rörliga tunga. För att kunna ge girafferna rätt näringsmängd i en för dem onaturlig miljö ges de ofta mycket pellets och annan mat som är lätt att smälta. Men om girafferna får lättillgänglig pellets att äta får de inte använda tungan så mycket som de är skapta att göra. På djurparker försöker man därför aktivera girafferna och deras tunga så mycket som möjligt genom att försvåra det för dem att äta. På Borås djurpark har de löst detta genom att förse girafferna med grenar av lövträd oavsett årstid samt hö i höhäck och lusern i en automat utöver pellets som ges i foderkrubba.